Rocky Jennie

Jag ogillar verkligen att jag blir på dåligt humör när bakfyllan har tagit över min kropp. Det är få gånger man känner sig så missnöjd över sin livssituation, som efter en riktigt hård helg.
Samtidigt så är det ganska skönt med en dag (ibland krävs det två...) med självömkan, då man riktigt få gräva ned sig i sin misär. För jag tror faktiskt att man måste få vara riktigt låg, lite nu och då, för att kunna få reda ut vad man ska göra för att göra allt bra igen. Att då försöka vara överpositiv är lite som att lura sig själv, samtidigt som man missar chansen att ta itu med sina problem. Hellre inse och ta itu med det, än att bunkra upp dem. Det kommer ju ändå alltid fler saker att reda upp, så varför hamstra?

Gjorde mitt livs största misstag, hittills, i natt.
Jag satt uppe och kollade på Filip och Fredriks Racet till Vita Huset (fast jag måste ju erkänna att jag slummrade iväg lite nu och då), men jag gav upp vid 5-snåret, då det kändes som att det där nog skulle ta lite längre tid än planerat. Döm av mitt stora missnöje, då jag imorse fick veta att Obama gett sitt vinnartal bara några minuter efter att jag erkännt mig själv besegrad av John Blund.
Trösten finner jag dock i att han faktiskt vann! För jag antar att jag inte är ensam att känna tårarna bränna i ögonen, då man tänker på att det för första gången, i USAs historia, ska flytta in en afro-amerikansk familj i Vita Huset.

För att återigen spinna vidare på mitt experiment om attraktionslagen, så blev jag påmind om en annan tanke jag kan fylla mitt nedtyngda sinne med (när det väl infinner sig); om jag dök upp till jobbet och utstrålade att jag vaknat på helt fel sida, i vintras, tog min vän Philip tag i problemet genom att spela upp Salem al Fakirs "Good Song", på sin mini-disc (och bara tanken på att snubben fortfarande använde en mini-disc kan ju framkalla ett leende på läpparna), och ställde sig mitt framför mig och sjöng:
"Sometimes we all have bad days, when everything feels far away. If you ever let me, I do my best to bring you up again."

Och dagen var räddad.

Till Fredrika, för att hon inte trodde på mig när jag sa att var snö ute.
(Tyvärr så har de senaste dagarnas töväder gjort sitt bästa för att förstöra min stora entusiasm, och stora längtan, för det som komma skall...)

Jag längtar.
Jag vågar nästan påstå att jag aldrig har längtat så mycket som nu.
Säsongen i Åre kommer att äga den här gången, på riktigt.
Den rådande svackan i träningen tänkte jag ta och skita i det den här gången, och bara fortsätta.
Har målat naglarna och fått min The Hills - dvd, för att få en liten guldkant på min vardag.

It's good.
All good.

Att göra ett säkert val, eller att kasta sig in i något nytt?
De senaste valen, som kantat mitt liv, har ju varit det sistnämda. Så varför ge upp ett vinnande koncept?
Sälen eller Åre, det är det som är frågan.
Nu vet jag ju inte ens om jag fått jobbet, som säljare på Stadium, i Sälen, men jag tycker att gårdagens anställningsintervju gick riktigt bra! Det som gör valet så svårt är Man vet vad man har, men man vet inte vad man får, men är det inte det som gör livet så intressant?

Imorgon är den min sista dag på jobbet. Och även fast jag nu bara vill ha den överstökad, så kommer jag vara sjukligt sentimental. Jag vet att jag kommer att sakna allt.
Som fan.
Mest kommer jag att sakna vårat hus, kanske inte just huset, men alla som bodde däri; Familjen.
Men det är skönt att ha någonting annat att längta till. Jag ska försöka få jobb så fort jag kommer till Stockholm, funderar på sportbutik, kränga skidor vore inte helt fel.
Jag och Elin lyckades i alla fall ta oss till Ekenäs tillslut, sista lördagen tillsammans, efter att ha däckat i soffan efter jobbet. Vi drack en varsin cola. Hurvida om det var någon som trodde på oss när vi sa att den även innehöll rom, låter vi vara osagt, men jag ska i alla fall vara helt fri från bakfylla en dag på jobbet. För omväxlings skull.