Sometimes we all have bad days, when everything feels far away...
Gjorde mitt livs största misstag, hittills, i natt.
Jag satt uppe och kollade på Filip och Fredriks Racet till Vita Huset (fast jag måste ju erkänna att jag slummrade iväg lite nu och då), men jag gav upp vid 5-snåret, då det kändes som att det där nog skulle ta lite längre tid än planerat. Döm av mitt stora missnöje, då jag imorse fick veta att Obama gett sitt vinnartal bara några minuter efter att jag erkännt mig själv besegrad av John Blund.
Trösten finner jag dock i att han faktiskt vann! För jag antar att jag inte är ensam att känna tårarna bränna i ögonen, då man tänker på att det för första gången, i USAs historia, ska flytta in en afro-amerikansk familj i Vita Huset.
För att återigen spinna vidare på mitt experiment om attraktionslagen, så blev jag påmind om en annan tanke jag kan fylla mitt nedtyngda sinne med (när det väl infinner sig); om jag dök upp till jobbet och utstrålade att jag vaknat på helt fel sida, i vintras, tog min vän Philip tag i problemet genom att spela upp Salem al Fakirs "Good Song", på sin mini-disc (och bara tanken på att snubben fortfarande använde en mini-disc kan ju framkalla ett leende på läpparna), och ställde sig mitt framför mig och sjöng:
"Sometimes we all have bad days, when everything feels far away. If you ever let me, I do my best to bring you up again."
Och dagen var räddad.
