And I swore I could see right through your empty Heart, And I thought I could fill it but I'm back at the Start
Gårdagskvällen:
Jobbade från 17.00 till stängning.
Onsdagar = efterfest.
När jag och Mia kom hem, efter en varsin städöl, tänkte vi kolla film och sen sova. Det blev inte riktigt så. När jag ska gå ner och byta om, så ramlar Carro in; "Jennie, du måste ta hand om mig! Jag mår inge bra..."
Medans jag sitter på hennes sängkant, och tömmer hennes spyhink men jämna mellanrum, hör jag hur folk börjar ramla in på övervåningen. Och när jag väl vågar lämna min stackars, ynkliga, Carro, är vårat hus fullt med folk. Vilket hde varit toktrevligt om man hade varit på humör. Jag tog mig i alla fall ett glas vin och började mingla, problemet var bara att jag inte ens kände hälften av dem. Storebror Niclas var inte till så stor hjälp, även fast det var han som (antagligen) hade fått med sig alla. Nu var det dock bara några harmlösa ungdommar, som precis fyllt 18 (nja, inte alla kanske då...), som tyckte att det var fränt att få vara på efterfest i Kockhuset. Så minglander övergick till att jag tog på mig någorn form av party-polisroll, med armarna i kors. Men tillsist dog festen ut, och det vara bara kända ansikten kvar.
(En liten parantes; jag tog en liten paus på en seglbåt i hamnen, med en nyfunnen vän och en flaska Jack Daniel's.)
Så det blev en hyfsad tidig kväll endå, men den där filmen får vi nog ta en annan kväll.
Jobbade från 17.00 till stängning.
Onsdagar = efterfest.
När jag och Mia kom hem, efter en varsin städöl, tänkte vi kolla film och sen sova. Det blev inte riktigt så. När jag ska gå ner och byta om, så ramlar Carro in; "Jennie, du måste ta hand om mig! Jag mår inge bra..."
Medans jag sitter på hennes sängkant, och tömmer hennes spyhink men jämna mellanrum, hör jag hur folk börjar ramla in på övervåningen. Och när jag väl vågar lämna min stackars, ynkliga, Carro, är vårat hus fullt med folk. Vilket hde varit toktrevligt om man hade varit på humör. Jag tog mig i alla fall ett glas vin och började mingla, problemet var bara att jag inte ens kände hälften av dem. Storebror Niclas var inte till så stor hjälp, även fast det var han som (antagligen) hade fått med sig alla. Nu var det dock bara några harmlösa ungdommar, som precis fyllt 18 (nja, inte alla kanske då...), som tyckte att det var fränt att få vara på efterfest i Kockhuset. Så minglander övergick till att jag tog på mig någorn form av party-polisroll, med armarna i kors. Men tillsist dog festen ut, och det vara bara kända ansikten kvar.
(En liten parantes; jag tog en liten paus på en seglbåt i hamnen, med en nyfunnen vän och en flaska Jack Daniel's.)
Så det blev en hyfsad tidig kväll endå, men den där filmen får vi nog ta en annan kväll.
Kommentarer
Trackback
