... waiting for a Beautiful Boy to save me from my old ways.
Melankolin ligger som ett tungt täcke över mig idag, vilket kanske främst beror på bakfyllan. Sitter i Viktors säng, lyssnar på deppig musik och känner hur ångesten växer i magen. Snart åker jag härifrån, och känslorna kan inte bestämma sig; ena stunden vill jag vara kvar, medan andra stunder vill jag åka härifrån. Nu.
Hade personalfest igår, en helt underbar kväll som började med en tur med ribbåtar (gummibåtar som går sjukt fort) runt hela Koster. Och efter maten ägde jag, och storebror Niclas, dansgolvet. Han åkte hem idag, by the way, och det hjälper ju inte mot ångesten direkt.
Alla droppar av, sakta men säkert.
Jag kan i alla fall se komiken i det hela; det är ju inte så jävla synd om mig egentligen. Vi har haft så tokigt roligt, jag har haft sanslöst roligt. En sommar jag (med lite perspektiv) kommer att minnas som helt magiskt bra.
Kommentarer
Trackback
