Heart of Glass
Men ikväll ska vi in till Strömstad och se Adam Tensta.
Och det här, det är äkta kärlek;
Chiquitita, you and I knowHow the heartaches come and they go and the scars they're leaving
You'll be dancing once again and the pain will end
You will have no time for grieving
Chiquitita, you and I cry
But the sun is still in the sky and shining above you
Let me hear you sing once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita
Try once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita
Too bitter to be Charming
Men jag har haft, och har det fortfarande, jävligt roligt. Och jag har lyckats samla på mig en hel del (välförtjänade) glada gubbar från köket.
Problemet just nu är det fina vädret. Nu får det ta och komma regn. Koster hade, för några dagar sedan, flest soltimmar i hela Sverige. Och då är det inte kul att jobba på uteserveringen, i den marinblåa pikén och svarta förklädet.
Pratade med Sandra igår, och inte helt osökt kom vi att prata om förra sommaren; den bästa sommaren. Det är inte så konstigt att vi fortfarande lever kvar i Östersunds sena sommarkvällar, som spenderades på popklubb där vi dansade så att svetten rann.
Det var äkta lycka.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det.
Egentligen så har jag ju lärt mig det, men sen gäller det ju tydligen att komma ihåg det också och kunna applicera det på liknande situationer. Vilket är två helt olika saker.
Jag ska inte gå in på vad jag gjorde igår, vid 2-snåret, men jag kan säga att det innefattade mig, ett hus och brännässlor.
Tur att jag inte är ensam.
Jag och Carro pratade om det igår, hur svårt det kommer att bli att åka härifrån. Alla, speciellt vi fyra i källaren, tycker så himla mycket om varandra. Varken jag, eller Carro, trodde att den här sommaren skulle bli så här bra. Underbaraste kvällen hade vi i förrgår när alla gick och la sig samtidigt (och dessutom alla under samma tak), och vi inte kunde sluta skratta. Det var lågstadiet all over again, och det var så himla mysigt.
Jag samlar på livserfarenheter.
"Kan bli dyrt", säger mamma.
Men jag kan inte leva ett liv där allt går på halvfart. Jag lever, jag slår mig, jag lär mig, kliver upp och sen gör jag det igen. Oftast gör jag samma misstag gång på gång, men jag börjar slå mig mindre och mindre.
I'll be fine, 'cause I lived and I learned.
And I still get around.
Vi är inte sånna som i slutet får varann
Mitt-i-säsongen-svacka.
Har hållit mig borta från alkohol, eftersom jag vet att det inte kommer att få mig att peppa till.
Men jag gillar att jobba, det är jag inte less på. Jag är less på att hänga i baren varje kväll. Men ikväll ska vi spela TP.
Sommarkatten börjar styka omkring här, mer och mer. Är osäker på om jag ska ställa ut mat till den, eller låta den komma av sig själv. Är osäker på om jag ens vill ha den kvar.
En sommarhund kanske? De är ju mer godtrogna och inte lika lynniga...
Med hjärtan av Betong, och jag faller då vi är av samma sort...
Ingen självbehärskning, utan karaktär och helt styrd av känslor.
Men det är väl det som gör det så himla intressant att leva; jag vet aldrig riktigt vad som ska hända.
Visst får jag ångest, men visst kan jag ibland överdriva denna ångest och i smyg njuta lite av denna misär jag själv har skapat. För vi hamnar åter där igen; det är ingen annan än jag själv som skapar den åt mg. Det är ju bara jobbigt att låta sig påverkas av andra, vilket jag slutade med för ett tag sen.
Vi har kommit fram till det, mina kära rumskamrater och jag, att man aldrig får tänka att det är fel på en själv. För det är det inte, och om det skulle vara så, så får man fortfarande inte tänka i de banorna.
Det har varit en bra dag på jobbet, började klockan 17, och jobbade till stängning. Fick min första glada gubbe av kockarna idag.
Förklaring: Kockarna har en lista över servitriserna, och vi en för dem. Sura gubbar kan man få om man kommer med en beställning där alla ska ha en av varje maträtt, eller om man gör något fel, helt enkelt. En glad gubbe får man om man när man gör sig förtjänt av dem.
Eller ligger med någon av kockarna.
Tack för mig.
And I swore I could see right through your empty Heart, And I thought I could fill it but I'm back at the Start
Jobbade från 17.00 till stängning.
Onsdagar = efterfest.
När jag och Mia kom hem, efter en varsin städöl, tänkte vi kolla film och sen sova. Det blev inte riktigt så. När jag ska gå ner och byta om, så ramlar Carro in; "Jennie, du måste ta hand om mig! Jag mår inge bra..."
Medans jag sitter på hennes sängkant, och tömmer hennes spyhink men jämna mellanrum, hör jag hur folk börjar ramla in på övervåningen. Och när jag väl vågar lämna min stackars, ynkliga, Carro, är vårat hus fullt med folk. Vilket hde varit toktrevligt om man hade varit på humör. Jag tog mig i alla fall ett glas vin och började mingla, problemet var bara att jag inte ens kände hälften av dem. Storebror Niclas var inte till så stor hjälp, även fast det var han som (antagligen) hade fått med sig alla. Nu var det dock bara några harmlösa ungdommar, som precis fyllt 18 (nja, inte alla kanske då...), som tyckte att det var fränt att få vara på efterfest i Kockhuset. Så minglander övergick till att jag tog på mig någorn form av party-polisroll, med armarna i kors. Men tillsist dog festen ut, och det vara bara kända ansikten kvar.
(En liten parantes; jag tog en liten paus på en seglbåt i hamnen, med en nyfunnen vän och en flaska Jack Daniel's.)
Så det blev en hyfsad tidig kväll endå, men den där filmen får vi nog ta en annan kväll.
If you think about it too much you may stumble, trip up and fall on your Face...
"Jennie, det är inte ett dugg synd om dig. Bara så att du vet."
Ja, jag vet.
Och det är så skönt att få det så där fint upptryckt i ansiktet av henne. Hon vet alltid precis vad som behöver sägas för att ta ner (eller upp) mig på jorden igen.
Och jag vet att jag har det bra. Jag vet att om jag bara tänker till, så kan jag känna att jag är precis där jag vill vara. Och jag är så nöjd att jag har tagit mig så pass långt som jag faktiskt har.
Nu har jag simmat klart, för den här gången.
"Oh my God, I can't beliiive I just did that!"
Jag har blivit jävligt modig den senaste tiden. Jag vet vad jag tycker och tänker om saker och ting, och jag vågar säga det rakt ut. Framsteg, säger jag, även om jag inte får det jag vill ha, men då kan jag känna att jag åtmindstone försökte.
Har lämnat bort min sommarkatt. Eller så var det den som lämnade mig, för den var för vild. Ingen man behåller sommaren ut. Det är bäst så.
Har jag lärt mig något?
Nej.
Men det jag vet, är att man aldrig lär sig.
Ramlade hem ganska tidigt igår, och har precis klivit upp. Sitter vid datorn, dricker kaffe och kollar på Little Britain med Mia sovandes i den andra soffan. Vi har det så himla mysigt i vårat stora hus, ett tokigt skönt gäng helt enkelt.
A smell of Cigarettes and Heartache
Jag har tillochmed fått fräknar på min tattuering, vilket jag tycker är lite märkligt.
Nu har jag jobbat några dagar på Ekenäs, och det känns riktigt bra. Det är skönt att känna att man verkligen jobbar när man är på jobbet, och inte bara dra fötterna efter sig. Hade dock ett mardrömsbord på 15 norrmän, som hade mage att prata om "hur servitris har blivit ett studentyrke" och sen fyllde en i att hon inte tyckte att någon av oss var speciellt proffesionell, när jag stod och serverade deras lunch. Professionell, inte direkt kanske, men nog fan är vi trevliga. Men efter att de sagt så kände jag att det inte var värt att bjuda något mer på mig själv. Ta ingen skit, som Lisa påminde mig om.
Jag och Marcus kollade på Alice i Underlandet imorse. Hovmästaren Jonas var förbi förra veckan med två kartonger VHS-band och en spelare, eftersom vi inte kan se på TV i huset. Så nu ses det på film varje ledig stund. Och visst har det sin charm att man alltid måste se "reklamen" i början (framspolningsknappen funkar inte) och spola tillbaka hela filmen när man kollat klart. Barndomsflashbacks så det dånar om det.
Jag fick gå av vid 6 idag, så snart ska jag duscha, piffa och sen dra till hotellbaren.
You can't help me now. You could try, but you would not know how.
Det känns bra. Har inte hunnit känna efter ordentligt eftersom jag fick reda på det igår och började jobba direkt.
Jag och Mia var till Strömstad idag, och jag handlade riktigt mycket kläder. Hemskt att man är en sådan materialist, men jag mår bra av nya grejer. Frågor på det?
Det blev en del soltimmar också, då färjan hem inte gick till bryggan vid Ekenäs, och vi "glömde" kliva av vid sista stoppet innan färjan vände till Strömstad igen. Den där biljettsnubben var ju lagomt kul som kom och frågade om "damerna skulle tillbaka till stan igen?". Hade han sagt det 2 minuter tidigare hade vi ju fått kliva av också.
Svackan håller i sig, men jag jobbar på det.
Jag simmar.
Reckoner
Murphy's lag.
Allt som kunde gå åt helvete, gick åt helvete.
Att man aldrig lär sig.
Nu kommer svackan, och vi visste väl alla att den skulle komma någongång.
Men. Jag vet inte om jag omedvetet har skapat mig denna svacka på egen hand. Det är mycket möjligt. Jag brukar ju oftast inte gilla när det går för bra, utan jag vill hellre att man måste få jobba lite för att komma dit. Som sagt; You better start swimmin' or you'll sink like stone.
Och nu ska jag börja simma, för det är jag jävligt bra på.
Hade personalmöte idag. Bent och Henrik låt otroligt nöjda med allt. Och hade dessutom fått höra från gäster att de hade sjukt trevlig personal. Grett! Är nu ledig tills på fredag, och sen kommer jag antagligen inte vara ledig på hela sommaren. För snart smäller det. Semestergästerna är på ingång...
Jag och Mia tänkte åka till Strömstad imorgon, och jag funderar¨på att ringa Philip och kolla om han är ledig. För då stannar jag nog där ett tag.
