Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Har börjat hänga otroligt mycket på facebook, de senaste dagarna.
Vet inte riktigt vad jag tycker om det, men det får väl gå an för nu.
Har varit på en massa ställen och lämnat mitt CV (Stadium; Skärholmen, Väsby och Solna , Team Sportia; Solna och en liten inredningsbutik jag hittade på Söder) så nu är det väl bara att vänta, I guess.
Ser just nu fram emot att fika med Fredrika någon dag och Popaganda till helgen, som jag och Lovisa ska göra osäker. Det kan även innebära en del förtäring av alkohol, göra det till en del av speciella tillfällen igen, istället för en del av vardagen
Det var helt fantastiskt skönt att få hänga med min Jessica i några dagar, och få lite hjälp med aklimatiseringen till den "riktiga" världen, den som inte är Koster.

I'm too proud for love. But with eyes shut, it's You I'm thinking of.

Det är konstigt vilka som stannar kvar i ens tankar.
Det är aldrig de man tror.
Men när man minst anar, kommer man på det. Och sen finns de bara där.
Konstant.

Jag är ute på nya äventyr, vilket inte betyder att jag inte saknar Koster.
För det gör jag. Som fan.
Men det är mysigt att ha en underbar sommar att tänka tillbaka på, nu när jag sitter här i Förortsbetongen.

Så att jag aldrig glömmer...


We gotta get out while we're young, 'cause tramps like us, Baby, we were Born to Run

Det känns som om det var år och dagar sedan jag rullade ut ur Strömstad, till tonerna av Born to Run.
Men det var det inte.
Även fast det var sjukt jobbigt att åka ifrån Koster, så kändes det bra att äntligen vara på väg igen. Mot vad har jag ingen aning om. Men, som syrran skulle ha sagt; det är ingenting att gruva sig för.
Och det gör jag inte heller.
Har nu varit i Stockholm sedan i tisdags och jag har redan hunnit söka ett jobb, klippt och färgat mitt hår, träffat min underbara Jessica och imorgon ska jag tattuera mig.

Sommaren snurrar fort, när vi bara snöar bort.

Imorgon är den min sista dag på jobbet. Och även fast jag nu bara vill ha den överstökad, så kommer jag vara sjukligt sentimental. Jag vet att jag kommer att sakna allt.
Som fan.
Mest kommer jag att sakna vårat hus, kanske inte just huset, men alla som bodde däri; Familjen.
Men det är skönt att ha någonting annat att längta till. Jag ska försöka få jobb så fort jag kommer till Stockholm, funderar på sportbutik, kränga skidor vore inte helt fel.
Jag och Elin lyckades i alla fall ta oss till Ekenäs tillslut, sista lördagen tillsammans, efter att ha däckat i soffan efter jobbet. Vi drack en varsin cola. Hurvida om det var någon som trodde på oss när vi sa att den även innehöll rom, låter vi vara osagt, men jag ska i alla fall vara helt fri från bakfylla en dag på jobbet. För omväxlings skull.


Shelter from the Storm

Fan vad härligt peppad jag är på livet just nu!
Den tråkiga, spända stämmingen har försvunnnit från jobbet, och nu är det inte många dagar kvar tills jag och Carro drar. Det ska blir så skönt att komma till Stockholm, och att Jessica ska komma och hänga med mig.
Saknar min(a) Pärla(or)!

If I don't leave Today, then I might be here Tomorrow.

Nu längtar jag.
Jag längtar tills jag kan sova bort en hel dag.
Jag längtar efter långa prommenader.
Jag längtar efter vita dagar.
Jag längtar tills jag kan sitta och läsa DN, långt in på eftermiddagen, med kaffekoppen i handen.
Jag längtar efter regelbundna måltider.
Jag längtar tills jag kan ligga i sängen och titta på film en hel dag.
Jag längtar efter TV:n, och att zappa mellan kanalerna.

Åker till Stockholm och blir ompysslad, och avgiftad.
Sen, efter att ha levt bara för stunden ett tag, ska jag börja tänka framåt igen. Simma.

... waiting for a Beautiful Boy to save me from my old ways.

Melankolin ligger som ett tungt täcke över mig idag, vilket kanske främst beror på bakfyllan. Sitter i Viktors säng, lyssnar på deppig musik och känner hur ångesten växer i magen. Snart åker jag härifrån, och känslorna kan inte bestämma sig; ena stunden vill jag vara kvar, medan andra stunder vill jag åka härifrån. Nu.
Hade personalfest igår, en helt underbar kväll som började med en tur med ribbåtar (gummibåtar som går sjukt fort) runt hela Koster. Och efter maten ägde jag, och storebror Niclas, dansgolvet. Han åkte hem idag, by the way, och det hjälper ju inte mot ångesten direkt. 
Alla droppar av, sakta men säkert. 
Jag kan i alla fall se komiken i det hela; det är ju inte så jävla synd om mig egentligen. Vi har haft så tokigt roligt, jag har haft sanslöst roligt. En sommar jag (med lite perspektiv) kommer att minnas som helt magiskt bra.

Jag längtar alltid härifrån, men aldrig hem

Jag känner att det snart är dags att börja röra på sig.
Blicka framåt, för jag är ständigt på väg. Och jag kan inte stanna för länge på ett och samma ställe.
Men var ska jag ta vägen?
Kanske stannar jag i Stockholm ett tag, när detta sommaräventyr är över, eller så drar jag till Australien till Carro och Mia. Eller så blir det något helt annat, för jag vet nu att det aldrig blir som man har tänkt sig. Och det är just det som jag gillar; att man aldrig riktigt vet.

Jag har inte ställt ut mat till sommarkatten, för jag vet att den hittar mat någon annanstans. Men det hindrar den inte från att stryka omkring utanför min dörr, eftersom det är här den vill vara egentligen. Och, som jag själv vet allt för väl, så vill man alltid mest ha det man inte kan få.
Så min dörr förblir stängd.

Som i en Gammal sång, där allt blir bra imorgon.

Fan vad skönt det var att vara i Strömstad för en kväll, långt borta från baren på Ekenäs.
Jag och mina flickor hade sjukt roligt. Träffade äntligen Philip igen, som sen tog med mig hem, där han hade ställt en säng bredvid sin så att vi kunde ligga och prata hela natten. Bara det faktum att han hade bäddat åt mig, gjorde min kväll.
Jag behövde verkligen hänga med någon som känner mig så pass väl, som han faktiskt gör, och som jag kan prata med allt om.
Och som tycker om mig för den jag är, precis som jag är.
Morgonen efter fick jag frukost och skjuts till båten, och jag har träningsvärk i magen av allt garvande.
That's the shit.

RSS 2.0